Topp 2 har inneburit mitt kanske största huvudbry vad gäller den här listan. Är den egentligen plats 1? Är plats 1 egentligen plats 2? Ska sanningen fram så är det kanske framförallt för att nuvarande plats 1 inte känns som plats 2, inte det att nuvarande plats 2 inte känns som en plats 1, som plats 2 faktiskt blir plats 2. Liksom. Fan, ni fattar inte… Skit samma.

Plats 2 är som ni kanske förstår hur som helst helt sjukt bra. Här ska jag förklara varför och slänga ur mig massa musikklyschor, presenterat på ett väldigt o-fashionabelt språk, på en gång. Kitschigt rentav… Håll i hatten.

1. Känslan – Helt sjukt. Det känns snudd på omöjligt att inte känna vad Damien Rice här förmedlar. Uppenbarligen har killen varit med om något rejält sugigt.

2. Dynamiska duon – Lisa Hannigan inleder finstämt och som lyssnare vet man inte riktigt vart det ska ta vägen. Sen tar Damien över och visar var det ska – utför helt enkelt.

3. Versionen – Ibland förstör han nästan låtarna genom att gå loss lite för hårt på dem. Här verkar han stundtals skogstokig, men det blir helt galet bra. Det är få gånger ett 10 minuters klipp av en låt inte känns för långt.

4. Crescendot – Lite av ett genomgående tema för den här listan. Bygg upp, bygg upp och låt det sen falla samman i förtvivlan.

Plats 2: I remember – Damien Rice