Då var listan klar, hoppas ni alla fått er något gott att smaka på! Självklart var det en drös med klipp som av olika anledningar inte kom med på listan. I de allra flesta fall så var det såklart för att de var ganska dåliga, men i vissa fall för att det helt enkelt hade blivit lite mycket lök på laxen, tårta på tårta, ja ni känner igen konceptet. Som krona på verket får ni en låt till från MJ. Den här låten, kommer i likhet med Billie Jean, från ett 30-års firande av… ja, något, Thriller kanske… Det här klippet är helt över styr bra och borde egentligen kanske varit med på själva listan. Men det hade varit både lök och tårta.

Således har vi alltså nått listans allra slutskede, vilket lämpligen är plats nummer 1. Det har varit en del ältande, en del rockader, men det är med gott samvete som jag prestenterar detta framträdande som världens bästa liveframträdande.

Artisten är en utan motstycke. Det som slagit mig på sistone är att i många av de tidigare klippen så har ”konsert-magin” infunnit sig lite av en slump. Plats nummer ett verkar till skillnad mot detta ha ”konsert-magi” med i förberedelserna. Det är inte mycket slump, allt är minutiöst planerat, förberett och inövat. Det som gör det till ett framträdande utan motstycke är att det ändå är så medryckande och magiskt som det möjligen bara kan vara.

Det finns egentligen inget som inte redan sagts om denna man och jag vill gärna tro att han hamnat överst på den här listan även om han inte nyligen gått bort. För det finns som sagt ingen jämförelse. Förmågan att engagera hela publiken, att ensam bjuda på en fantastisk show och samtidigt framföra en historiens största låtar.

Jag har sett det här klippet, jag vet inte hur många gånger, men jag blir hänförd varje gång. Han behöver bara komma in på scen för att publiken ska börja skrika, och för varje rörelse han gör blir skriken bara högre och högre. Det är inga vanliga konsertskrik – nej det är rakt ut hysteriska skrik, som ett bevis på vilken enastående artist han var. Det blir aldrig tyst. Det skriks hela hela tiden. Hysteriska skrik. För vem skulle inte bli hysterisk där och då?

Världens bästa liveframträdande: Billie Jean – Michael Jackson

Topp 2 har inneburit mitt kanske största huvudbry vad gäller den här listan. Är den egentligen plats 1? Är plats 1 egentligen plats 2? Ska sanningen fram så är det kanske framförallt för att nuvarande plats 1 inte känns som plats 2, inte det att nuvarande plats 2 inte känns som en plats 1, som plats 2 faktiskt blir plats 2. Liksom. Fan, ni fattar inte… Skit samma.

Plats 2 är som ni kanske förstår hur som helst helt sjukt bra. Här ska jag förklara varför och slänga ur mig massa musikklyschor, presenterat på ett väldigt o-fashionabelt språk, på en gång. Kitschigt rentav… Håll i hatten.

1. Känslan – Helt sjukt. Det känns snudd på omöjligt att inte känna vad Damien Rice här förmedlar. Uppenbarligen har killen varit med om något rejält sugigt.

2. Dynamiska duon – Lisa Hannigan inleder finstämt och som lyssnare vet man inte riktigt vart det ska ta vägen. Sen tar Damien över och visar var det ska – utför helt enkelt.

3. Versionen – Ibland förstör han nästan låtarna genom att gå loss lite för hårt på dem. Här verkar han stundtals skogstokig, men det blir helt galet bra. Det är få gånger ett 10 minuters klipp av en låt inte känns för långt.

4. Crescendot – Lite av ett genomgående tema för den här listan. Bygg upp, bygg upp och låt det sen falla samman i förtvivlan.

Plats 2: I remember – Damien Rice

Jag bygger korthus. Baronen och Problemet gör det här
istället.

På bronsplats hittar vi en låt som verkligen måste vara skriven för att spelas live. Jo, den är helt ok på skiva, men det är live som man förstår hur det ska vara.

Lars Winnerbäck beskylldes för inte så länge sedan att inte kunna prestera utan ångest. Publiken känner av den och det är det som gör att han presterar. Det är väl antagligen inte så långt ifrån sanningen. I det här klippet är det ganska tydligt, en sipp vatten till, flackande blick osv… Som sagt en helt ok låt på skiva. Det som förvånade mig, och som fick in den på pallplats, är att det är en ganska vågad variant av en annars så uppenbar publikfriare. Annars hade det varit lätt att bara riva av den som vanligt liksom, det lär ju bli allsång… Låten har fått lite mer kontraster, den annars så gladlynta versen har lugnat ner sig och kvar finns en ganska solid matta av ”gitarr- och trummatande” och ingen verkar riktigt fatta vilken låt det är förren sången kommer igång.

För att sammanfatta: Låten hamnar på plats 3 för att det är en grym variant av en medioker låt. Lite hela meningen med den här förbannade listan.

Plats 3: Solen i ögonen – Lars Winnerbäck

Sakteliga så närmar vi oss pallplats. På plats 4 återfinns en gammal favorit som rullat mer gånger än jag kan minnas.

Killen som inte alls verkar vilja vara en stor artist, eller ens verkar förmögen att stå på scen, men som föddes med en så enorm begåvning att han inte har något val.

Plats 4: Hope there’s someone – Anthony & the Johnsons

Som jag tidigare sagt så har jag en förkärlek för avskalade, akustiska framträdanden. På listans 5e plats framför Queens of the Stone Age låten No one knows.

Det jag gillar med Josh Homme och Queens of the Stone Age är deras (antagligen mest hans) förmåga att göra mycket av väldigt lite. Han tar ett intetsägande riff och får det helt enkelt att funka, vilket No one knows är ett bra exempel på. Närheten, det avslappnade och enkla är det som gör att No one knows här höjer sig från en riktigt bra låt till ett snyggt, avskalat performance. Kudos!

Plats 5: No one knows – Queens of the Stone Age

Återigen ett klipp jag inte riktigt bli klok på, men som helt enkelt hänför mig. Ett tag hade jag det faktiskt på listans 2a plats, men efter många lyssningar konstaterade jag att den hörde hemma lite länge ner.

Minns inte alls hur jag hittade den här låten och har med handen på hjärtat inte lyssnat på studioversionen. Det råder ändå ingen tvekan om att det är ett framträdande jag tycker riktigt bra om. Det jag kan sätta fingret på är hennes underbara ton. Dessutom gillar jag den nedstämda texten, framförd på ett vackert sätt med ett riktigt bra arrangemang och hela stämningen med ljussättning, dekor och effekter. Det är helt enkelt bara riktigt snyggt. Sen är ju hon ganska söt också.

Plats 6: Uninvited – Alanis Morissette

Jag vet inte riktigt vilken genre plats 7 tillhör, men någon sorts dance/techno eller nått sånt… Hur som helst så var denna låt en favorit när jag satt på pojkrummet som liten yngling och kände mig alternativ 🙂

Det kan tyckas vara lite av en definitionsfråga om vad som är livemusik och inte. Den här sortens musik innebär ju på något vis att man ”spelar upp” material som finns lagrat utan instrument osv. Det är i alla fall en konsert och i bemärkelsen konsertupplevelser så når det här framträdandet långt.
När jag går på konsert så letar jag efter känslan – nu släpper vi taget och bara röjer skiten ur alltihopa. Det är just uppnåelsen av den känslan som gör det här klippet riktigt riktigt bra. Den statiska tonen efter en minut, ljuseffekterna, publiken… Höj nu volymen.

Plats 7: Hey boy! Hey girl! – Chemical Brothers

Billy Corgan har inte välsignats med en gyllene röst och han är helt sjukt lik Voldemort, men han är grym på att skriva låtar. Här framför Smashing Pumpkins en variant av 1979, som ju redan på skiva är en riktigt bra låt.

Jag blir inte riktigt klok på det här klippet. Det händer inte särskilt mycket. På något vis kan jag bara inte undvika att känna att det är sjukt bra. Kanske är det för att de ser så sjukt avslappnade ut, de gör sin grej liksom och har det helt enkelt bara trevligt. Kanske är det ”koreografin” dryga 3 minuter in? Som sagt, jag blir inte riktigt klok, men Smashing Pumpkins kvalar på något sätt med råge in på plats 8. Ett mysklipp.

Plats 8: 1979 – Smashing Pumpkins